Hoppelihopp

Hoppningen gick jätte bra!! Jga får var nöjd när jag har en lugn avslappnad häst som lyssnar på hjälperna. Det gick faktiskt bra och vi fick till en bra rytm. Men så fort vi får lite galoppsträcka till nästa hinder spänner jag mej och vi tappar rytmen och då blir avståndet fel. Men vi får öva och träna, det ger färdighet. Men vi är inte färdiga nog för att vara med på tävlingen sista januari. Det beslutet tog jag idag. Vi måste bli bättre och känna att det verkligen sitter. Iochmed att jag åkte av första gången jag hoppadeenne är jag fortfarande lite nervös och det måste bort först. Jag måste känna att jag litar på min häst, på oss.

Vi har varit hos Fredriksföräldrar och käkat middag idag. och nånting slog mej faktiskt. Ofta säger folk att jag är väldigt "duktigt" och att jag gör det bra som är själv med hund, häst,hem och barn. Och visst kan jag väl ta åt mej till viss del men sanningen är den att det är mina nära och kära som gör det möjligt. Fredriks mamma som är så snäll och har Alvin först och främst varje måndag så jag kan spela bandy men även alltid anars ställer hon upp och hjälper mej. Fredrik syster som ställer upp även fast jag oavsiktligt altid uttnytjar det (jag är tidsoptimist! Jag kommer alltid någon timme senare än jag sagt). Caroline som passar Alvin och som aldrig blir sur för att jag är sen. Och som passar honom mellan halv nio och halv elva!!! varanna tisdag så jag ska kunna rida för Nina. Min mamam som har Alvin massor när vi är där (för både hennes, min och Alvins skull) Så jag kan träffa kompisar, åka bräda osv. Tack alla runt omkring oss som ställer upp så mycket! Utan er skulle det inte alls gå bra! Jag har också en underbar sambo som tar hand om oss! Han är det bästa!